HEJMIA.se

Jag grubblar och grubblar och grubblar tills jag har eldat upp mig så pass att jag nästan brinner upp. Det är inte kul att vara så upprörd att det bara går runt i skallen. Inte har jag någonting att sova på heller. Hjärtat slår alldeles för hårt.

Mitt humör svänger så jävla mycket att jag inte vet vilket ben jag ska stå på. Sådana här stunder vill jag slita sönder mig själv. Vad i helvete?

Jag känner att jag måste ha ett läkarbesök. Jag orkar inte en vända till. Jag säger inte att jag är där än, men tråden jag balanserar på är så jävla tunn. Jag är förbannad och förvirrad.

För några år sedan sa jag till min kurator att jag läst lite om generaliserat ångestsyndrom (general anxiety disorder) och att jag aldrig läst något som stämt så bra in på mig. Hon tog fram någon form av diagnoskriterier-bok-mojäng och vi gick igenom alla symtom, som stämde in till punkt och pricka. Hon höll med om att jag hade generaliserat ångestsyndrom och har själv tagit upp det flera gånger. I ett läkarutlåtande stod det dessutom att jag har en emotionellt instabil personlighetsstörning. Detta utan att det någonsin gjorts någon utredning. Det är möjligt att det är så, men det är ingenting som NÅGON har nämnt för mig, utan jag har tagit upp det själv efter att ha sett det i mina papper.
I det senaste läkarutlåtandet jag fick, stod det som diagnos EIP och recividerande depression. Inte ett ord om generaliserat ångestsyndrom. En kurator får inte sätta diagnos på en patient, så hur kunde hon säga till mig att det var det jag hade? När inte ens läkaren skrivit ut det som diagnos?
Att hon sedan har mage att säga till mina föräldrar att vi har haft djupare samtal och att jag inte tyckte att det var bra, går över mitt förstånd. Ja, jag har sagt flera gånger att jag inte känner mig bättre. Men jag har ALDRIG sagt att jag inte tyckt att någonting vi pratat om varit bra. Hon verkar tyvärr inte veta vad hon sysslar med, eftersom hon frågar MIG vad hon ska hjälpa mig med. Ser hon inte hur jag har det, fortfarande, efter fem år?
Hon är super när det gäller allt praktiskt. Papper och så vidare. Men det där som finns djupt inuti, det når hon inte. Hon är ju trots allt socionom i grund och botten och har jobbat i familjerätten. Det här, det kan hon inte. Och jag kräver någon som kan. Jag vägrar leva mitt liv så här.
Mediciner gör sitt. Antidepressiva, långtidsverkande ångestdämpande, lugnande tabletter, antipsykotiska, stämningsstabiliserare. Visst. Men det tar inte bort det verkliga problemet. Inte hennes samtal heller.
Ja, jag babblar på. Det är ångest och paranoida tankegångar om att någonting är fel. Och hur ska jag avsluta någonting som pågått i så många år, när separationsångesten sätter in?
Hur ska jag be om rätt hjälp? Jag vill träffa min läkare, men är rädd för att jag inte får fram ett ord, att jag sluter mig som en mussla. Igen. Jag är rädd för vad som står i mina journaler, vad de skriver, vilken bild de har av mig. Tänk om allting är helt fel? Tänk om jag är fel? Paranoia!

Fel.
Fel.
Fel.

Fail.

Jag är trött.

Visste ni att det sitter en liten gubbe på min axel?

Pssst... Är det inte dags att du ger upp? Du hör ju själv... Du är ohjälplig... Hör inte hemma här... Den här världen passar inte dig... Du är annorlunda... Flyg hem!

Ibland viskar han. Ibland skriker han.

Men han sitter alltid där.

Jag har sålt mina biologiböcker.

Nu kan hund få mat en månad till.

=)

Jag är trött...och ledsen. Dagen började inte bra alls. Än en gång fick jag "tips" på vad jag kan (borde?) göra, istället för det jag gör. I all välmening säkert, men det sved så inuti att tårarna bara rann så fort jag blev ensam. Jag var tvungen att öppna ett fönster, för det kändes som om lungorna var på väg att sprängas av ångest. Det gör det fortfarande.

När jag äntligen fick gå för dagen var det raka vägen till ett möte med mina handläggare på arbetsförmedlingen och försäkringskassan. Totalt utmattad av ledsenhet och frustration och ångest blev det störtdyk igen. Jag satt lutad över bordet och bara grät. För första gången på länge kom känslan av att vilja ge upp tillbaka, att inte vilja vara med längre. Att inte finnas till.

Raka vägen hem, bara för att sitta med hund i famn när jag gråter så jag skakar.
Den bästa påminnelsen om varför jag gör det här.

Jag hann knappt tänka färdigt tanken att städa ur köksskåpen, innan jag började snarka.

Är det inte lustigt.

Idag har jag varit iväg och valt ut färg till mitt sovrum. De tapetserar inte längre utan sätter upp väv och målar. Jag valde en färg som heter "sand" och en som heter "lera" som fondvägg. Jag hoppas att det blir bra. Och jag hoppas att det går fort. Jag vill få ommålat men blir så orolig i kroppen när det är någonting på g, när mitt hem ska invaderas och bli rörigt. Det är så lätt för andra att säga att det får jag stå ut med. Visst fan får jag det, jag har liksom inget val. Men underlätta för mig och förminska inte mina problem, för de är mina, de är jag och en lika stor del av min värld som de är små i din.
Jag ska försöka sova nu.

Idag blev jag påmind om hur misslyckad jag är. Mitt hjärta gick sönder lite grann. Så lätt att förstöra, så svårt att bygga upp.

Varför ska jag behöva förklara mig och det jag gör?
Varför ska jag bli ifrågasatt?
Varför kan folk inte bara lämna mig ifred?

När någon står mittemot med rynkade ögonbryn och frågar varför jag väljer att göra det jag gör, varför jag inte utbildar mig och blir någonting innan det är för sent, då brister någonting inuti. Vad ska jag svara? Måste jag dra mitt livs historia för att folk ska låta mig vara? Det låter som om det jag gör inte är värt, det betyder ingenting. Än en gång och åter igen. Obetydlig. Meningslös. Misslyckad. Du hör inte hemma här.

Priffe och jag.

Snorig och dan tillbringar jag den mesta tiden i soffan med Vänner-boxen.

För första gången på flera år gnäller jag inte över vintern. Jag gillar den. Vi har fått en vit jul, mycket snö och skonats från snöslask tack vare kylan. Tills nu. Plusgrader med slaskig gegga och brun snö som följd. Jag vet. Det måste bli plusgrader någon gång för att snön ska försvinna... Men med så mycket snö som vi har så tar det väl flera månader.

Jag mötte på en dam häromdagen som vrålade om att det hela var en KATASTROF. Hon kom inte upp för en liten backe och måste köra ner och ta ny sats. Det var en KATASTROF! Visst blir jag jävligt irriterad när hjulen slirar och man blir stående, men någon KATASTROF är det inte. Jordbävningen i Haiti, tsunamin i Thailand, det var katastrof.

(Har ni tänkt på att när man säger ett ord många gånger så låter det till slut jättekonstigt? Det är...katastrof)

Nu är jag sååå trött efter ett par timmar i grannstaden tillsammans med några vänner. Har letat land och rike runt (nåja) efter ett par röda termobyxor och hittade till slut ett par, ETT PAR, på Myrorna. Sitter som gjutna för 85 kronor. När sådant händer blir jag så löjligt lycklig att jag nästan blir troende. Jag skojar inte, det är svinsvårt att hitta ett par schyssta termobyxor som inte kostar hundratals kronor. De flesta butiker hade inga kvar, de går åt direkt nu i det här vintervädret. Snacka om tur.

Ja, och så ringde ju folktandvården också. 11:20 i morgon.
(Skitliv)

Vågar jag säga att det känns som om en ryggsäck fylld med betong lyfts av från mina axlar?

Det blir inget jobb i helgen. Enligt min handläggare FÅR jag inte jobba mer än fem timmar i veckan. (Var uppskriven på 15-16 timmar i helgen) Det var dessutom några papper som skulle ordnas och därför var hon osäker på om det var okej att jag jobbade i helgen och sa att jag måste tacka nej. Så jag fick ringa hotellet och vänligt men bestämt avboka. Jag ska på möte med min handläggare på FK och arbetsförmedlingen på måndag, då ska vi gå igenom hur det ligger till och hur jag får jobba. Jag klargjorde också att om jag får extrajobb så drar jag ner på praktiken.

Dansa en liten dans, någon?

Då kommer här veckans planering.

Måndag: Dö.
Tisdag: Dö.
Onsdag: Dö.
Torsdag: Dö.
Fredag: Dö.
Lördag: Dö.
Söndag: Dö.

Nu väntar två deprimerande veckor...

Jag ska jobba helg.

Jag försöker ju att inte tänka så mycket men oron är påträngande och jag kan inte slappna av. Det känns som förr, när ingenting kändes roligt, bara...ingenting. Skitjobbigt. Jag vill och behöver verkligen ha någonting att se fram emot för att hålla oron i schack, men ändå kan jag inte känna någon lust för det. Ja, jag är en jävligt komplicerad människa.

Vi hörs.

Så kom frågan. Kan du tänka dig att jobba extra på helger om det behövs? Naturligtvis kan man inte tacka nej till en sådan fråga. Speciellt inte jag. Eller?

De får gärna höra av sig om de behöver hjälp.

Så fort jag hade sagt det kände jag ångesten kasta sig över mig. Jobba helg? Min hjärna skriker ja och min mage vrålar nej. Jag har aldrig någonsin velat ha ett jobb där kväll/helg ingår. Den tiden är helig för mig, har alltid varit. Jag önskar att det inte var så, för då kanske jag inte hade mått så jävla dåligt nu. Det känns som om hela helgen är förstörd och jag har tappat sugen för alltihop.

Nej, om man skulle ta och droga ner sig.

06:30 står jag med strösocker över hela köksgolvet. Det var bara att dra fram dammsugaren. Strösocker som är så himla lätt att få upp också. Inte.

När jag körde hem från praktiken kröp det en spindel över bilrutan. På utsidan, som tur var, annars hade det inneburit trafikfara. Men borde inte alla spindlar typ...ligga i ide nu?

Jag har i alla fall fått en välbehövlig och skön långpromenad.

Idag slipper jag springa upp och ner för trapporna till tvättstugan också.
Tiden ska utnyttjas väl.
Jag ska ZAPPA!